Stora killen leker bara med Lego. Ja, förutom att cykla, springa, surfa på Youtube, sprida ut allt som finns i förrådet i radhusgången, etc. Men om man ska få något så är det i princip bara Lego som gäller. Fast Lego är dyrt i Frankrike och det finns ofta inte lika bra utbud som här. Dessutom ligger det fullt med Lego i killarnas rum som väntar på att bli uppbyggt och lekt med.
Lilla killen har bredare spektrum. Å andra sidan har han redan allt för det har han ärvt av storebror.
Så farmor köper Transformers. Själv hatar jag Transformers. De tillför väldigt lite, de är fula, plastiga och ungarna kommer leka minimalt med dem. Men de kommer att bli glada. Och de kommer att minnas att de fick dem. I detalj.
Men sanningen är att våra ungar behöver ingenting. Jo, kanske ett ordentligt konsolspel. Men inget annat. De har...allt.
Men ändå vill de ha. Och vi alla vill ge. Jag älskar att ge. Men jag får jobba för det också. När barnens mamma en gång försökte förklara sambandet med att pappa är borta för att jobba ibland och om vi skulle köpa ännu fler leksaker skulle pappa få jobba hårdare och vara borta ännu mer, då springer storkillen fram till trappan och ropar ängsligt upp till andra våningen: Pappa, jobbar du riktigt hårt nu!? Du måste jobba hårt!
Egentligen skulle man vilja ge barnen tid. Tid med en själv. Men det är inget ungarna själva vet att de vill ha: Grattis! Idag har pappa tagit ledigt från jobbet och istället för leksaker ska vi ut och cykla tillsammans. Skulle inte tro det. Eller så skulle de få upplevelser. Problemet med upplevelser är att de är gratis för barnen, ungefär som att allt på nätet är gratis. Det skulle aldrig hålla att på födelsedagen ge ett litet kuvert med ett kort där det står att vi alla ska åka till Legoland. Legoland ingår i grundkitet på något sätt.
Men någonstans måste vi dit. Att hellre åka till Lek- och buslandet än att köpa Transformers. Att baka pinnbröd och sova i vindskydd istället för nya vattenpistoler. På något sätt måste vi komma bort ifrån alla prylar. All plast, all metall, allt avfall...
Jag har idag ingen konkret idé hur. Det bara måste gå. Vad tycker ni, mina kära läsare?
5 kommentarer:
Mitt i prick! Det är nog många föräldrar som våndas som du. Jag har inte heller någon konkret idé. Tror också att prylar ofta får ersätta gemenskap och att det kan bli en ond kravcirkel. Mer cykeltid och mer pinnbröd är nog enda lösningen.
Inte lätt, inte lätt... Har dåligt med förslag, är ett tag bort innan jag hamnar i den där sitsen jag också men när man ser hur mycket prylar vi fått (och själva köpt) till vår ettåring undrar man var det kommer att sluta...
Är det inte lite samma sak när man blir vuxen - varje jul ska man köpa och få en massa julklappar som man inte kommer att använda. En orsak är att man helt enkelt inte hinner. Hinner barnen leka med alla leksaker de har idag? Vill de ens det?
Jag tycker att jag själv lyckats ganska bra med balansen saker/tid. Visst har barnen mer saker än de leker med, men jag lägger ändå rejält med tid också i potten. För vår del är pyssel och bad det vi gör mest gemensamt, men så klart även en hel del annat. Har valt att gå ned till 50% varannan vecka just för att hinna med barnen när de är hemma.
Jag har provat något som jag samlade mod till mig en stund innnan. Pryllängtan hos mina barn, särskilt den stora som är 5,5 år är stor, och det har börjat störa mig eftersom det redan finns så mycket leksaker i rummet, men det är klart att intresset förändras och barnen upptäcker nya saker som är roliga, men jag tror ibland att jag är boven i det hela. Jag kan också bli eld och lågor ibland när jag hittar nya saker i leksaksaffärer eller på nätet. Att de blir glada för att gå på bio eller åka till djurparker eller badland är inget att tveka på, men det går ju inte att ge som present- det ingår i kittet som du sa Hans-Eric. Pinnbröd och cykeltid är kanon, men jag kommer inte alltid till skott. Nu lugnar jag mitt samvete något med att min stora pojk är med i Mulle där jag är mulleledare, så det blir ju gemensam tid i naturen och minstingen som är 2,5 år får ibland hänga på eller få kvalitetstid med pappa. Det är ju en lösning kan jag tycka ibland, att dela upp barnen för att lättare kunna ge mer tid till dem, och 100% till en av dem. Ofta försöker jag mig på att baka med båda pojkarna men det slutar ofta i att jag håller på att få hjärtinfarkt eftersom de båda vill ha deg och socker och formar samtidigt, helst innan degen är klar och köket ganska snabbt omvandlas till ett enda kaos.
Men, nu till vad jag har provat....
Jag åkte till Toys 'r us med barnen för att bara titta... Vi var väldigt överens om det innan vi åkte- bara titta inte köpa, inte en enda grej. Barnen var fantastiskt duktiga, de tittade, kände, klämde, vände och bar på leksaker, men ställde tillbaka dem på hyllorna. De var här och nu och njöt. Vi kunde också fylla på önskelistan till jul och födelsedagar. Vi var nog inne i affären 1,5 tim. När vi skulle gå, gick de långsamt mot kassorna. De sa inget, inget tjat. Då kunde inte jag hålla mig längre, så jag erbjöd min minsta pojk en motorcykel, trots att han har en mängd hemma eftersom det bara är det han är intresserad av. Min stora pojk fick välja ett savanndjur som han är så intresserad av och han lyckades hitta ett djur som inte fanns på hans savann hemma. Det var en lyckad dag. Barnen höll vad de lovade, men jag bröt det fullständigt. Vet inte om det var rätt gjort, det här glömmer dem ju inte. Jag hade nog lyckats med att bara göra det till en upplevelse, men kunde inte hålla mig - de hade förtjänat var sin liten pryl. En variant av gemensam upplevelse. Även om jag inte njöt lika mycket som barnen så njöt jag av att de var så lyckliga i stunden och njöt av att vi kunde gå ut ur affären utan tjat. Men jag tror inte jag kommer undan lika lätt nästa gång.
Det känns som vi alla är inne på lite samma sak. Man ska fasa inte fasa ut grejer - man ska fasa in tid. Då minskar tiden att längta efter saker.
Carin, din idé har faktiskt jag också praktiserat. Faktiskt exakt samma sak på exakt samma ställe. Men vet du. Jag var snäppet duktigare. Jag vet precis hur du kände vid kassan för så kände jag också. Att jag ville belöna storkillen för att han varit så konsekvent duktig. Men jag stod emot mig själv och det blev superbra.
För övrigt tänker jag varje gång jag är på ToysRus. Herregud, alla grejer gör sig bäst här. Tänk att liksom Buzz och Woody i Toy Story få gå in här en sen kväll och bara leka runt. Hade inte det varit något?
Men mest spännande i ditt inlägg var kanske insikten om att kanske är det vi. Det är vi vuxna som vill ge mer än barnen vill få. Det är vi som inte vågar pröva. Som inte vågar göra ett litet paket med en biljett till äventyrsbadet (varför skulle ungarna inte bli glada för det egentligen).
Tack gode gud för att det blev små Transformers. Men nästa gång får de ett SPA-paket.
Skicka en kommentar