Demokratisera ljudet

(barnen på bilden har tyvärr inget med våra ungar att göra)

Hade en härlig morgon i Hagakyrkan i Göteborg där våra barns skola traditionsenligt firar FN-dagen (i år en dag i förväg). Barnen var jätteduktiga och i en skola med barn från 3 till 15 år blir det blandat sött och starkt. Fast även en del surt. Inte så mycket pga barnen, utan snarare det tekniska arrangemanget. I körer med blandat solo och gemensamma prestationer blev ljudmattan som en EKG-kurva hos någon med hjärtflimmer. Oförstärkt blir för lågt och förstärkt för högt.

Varför har vi inte kommit längre här?

Medan visuella tekniker som digitalt foto och video, desktop publishing (som det hette en gång) och nu senast bloggverktyg och enkla webbsideverktyg gjort att alla numera kan få till ganska fina presentationer och bilder har ljudet förblivit proffsens marknad.

Tänk en enkel ljudanläggning som utan problem kunde administreras av både lärare och elever, med enkelt utplacerade mikrofoner och sensorer som automatiskt kände av ljudnivåer och förstärkte dessa till ett optimalt ljud för åhörarna. Som inte krävde fummel med myggor, överlämning av mikrofoner och ständiga felsökningar.

Då skulle alla barn kunna låta som dem i High School Musical eller den där Gospelkören vi alla vill känna glädjen med.

Lite är vi ju på rätt väg med Sing Star, Guitar Hero och andra Kareoke-program där våra röster kan förbättras och anpassas. Men det är ju fortfarande inte till någon hjälp för en större publik.

Det är roligt att uppträda. Tycker jag. Och det är kul att kolla på barn som älskar att göra det (och dem som inte gör det). Men det hade varit ännu roligare för alla om det var lätt att skapa proffsigt ljud.