Alla dockar från The American Girl har en story. Det är själva grejen. Främst har det handlat om historiska karaktärer men också helt vanliga tjejer med olika bakgrund. Men Gwen Thompson, som dockan heter är den första hemlösa. Eller egentligen är hon inte hemlös längre, men hon har varit det. Numera är hon kompis till Girl of 2009, Chrissa.
Vad Dad-o-matic, och även jag frågar oss är: Är det här passande? Är det ett bra sätt att undervisa våra barn om att alla faktiskt inte har det så bra som vi? Och är det passande att ta $95 för dockan, nästan 700 kronor?
The American Girl uppger att de över åren gett över $500 000 till välgörenhet som stöttar hemlösa.
Jag har inga bra svar. Men jag tycker det är intressant att diskutera hur vi väljer att diskutera problem i världen med våra barn. Hur vi talar om sjukdomar, handikapp, fattigdom och ondska.
Hemma pågår diskussionen mellan mig och min 6-åring om jag, när jag en gång var militär, var en snäll soldat eller dum soldat. Tycker själv att jag var en snäll soldat men det handlar kanske mest om att jag aldrig rörde mig utanför Västergötlands gränser.
3 kommentarer:
Jag har en riktigt kluven inställning till American Dolls. Först avskrev jag det helt som befängt - galet dyra. Men sen när jag började se hur de bygger sitt varumärke med böcker, skrivmaterial etc (kopplat till historien om dockan om man valt den - man kan ju också välja en docka som ser ut som sig själv och kommer utan "historia") för att trigga läsande etc så är det ju i alla fall mer än "bara" en docka. På Borders och B&N kan du hitta hyllan med American Dolls böcker på olika läsnivåer. De har en tidning som jag helt klart hellre skulle vilja att dottern läste istället för Seventeen eller ElleGirl eller allt vad det heter (det är ju inte aktuellt alls ännu - men tiden flyger ju som bekant).
Har inte sett om den hemlösa, känns ju väldigt 2009 på sätt och vis - men vet att en svensk väninna här hade en dotter som hett önskade sig Kirsten - den skandinaviska och slukade alla böcker och historier om den och stolt använde sin docka till att för sina amerikanska vänner förklara och bekräfta sitt ursprung. Så det finns ju någon slags kompletterande idé bakom dockan som är mer tilltagande än allt tjafsmaterial som finns för Barbie etc. Men nja... jag vet inte. Kluven.
Intressant nog har det börjat dyka upp AmericanDoll shop kataloger i brevlådan här - dottern suktar på en Julie... det är hippiedockan i San Francisco... ;-)
"Är det här passande?"
Så brukade min ärkekonservativa ingifta gamla faster låta för sådär tjugofem år sedan när hon gällt förfasade sig över omvärlden.
Så när jag nu läser Idépappans och Dad-o-matics poster och efterföljande kommentarer tänker jag ungefär som när salig faster mässade: Vad är problemet?
1. Menar ni att det hade det varit bättre om dockserien bara innehållit figurer med perfekta alternativt icke-definierade features inklusive social bakgrund?
Den dockserien finns väl redan. Mattels extremt idealiserade Barbie brukar ju vara föremål för indignerad kritik och är väl ungefär lika politiskt korrekt som Berlusconi i en SUV.
Så hur kan tappra Gwen Thompson anses utgöra ett problem i Sverige 2009? Jag förstår det verkligen inte.
2. Eller är det så att ni skjuter på ett trovärdighetsproblem i och med att den före detta hemlösa dockjäveln numer gjort bostadskarriär med sin frånskilda morsa istället för att hon gått ned sig med crack bland pundarna i trailerparken?
Lugn, bara lugn. Hard-core diskbänksrealism och förort utan happy end får ungarna sig till livs väldigt snart. Men visst, några ärr på de små dockhandlederna hade man definitivt kunnat begära.
3. Eller är orsaken till kluvenheten att en amerikansk, klimatförstörande leksaksfabrikant som ju normalt scorar PK nånstans bortom Silvio och Anna Anka helt plötsligt uppvisar tendenser till närmast socialdemokratiska drag och lätt DN-kulturellt patos? Det är i och för sig en väl motiverad ambivalens då denna perception av Mattel strider mot naturlagen att det alltid finns någon jävulusisk baktanke när det är västerländska kapitalister som är i farten.
Som sagt, förklara gärna för en trögtänkt varför inte Gwen Thompson omedelbart vann er villkorslösa kärlek.
Själv tycker jag att det enda lätt provocerande här är att Mattel poserar med sin goda moral i form av att skänka pengar till välgörande ändamål. Men den förmätna fromheten säljer säkert så varför inte.
Vänliga hälsningar,
Daddy-O i Saltis
Jag tycker att märket värkar jättekul och väl genomtänkt. Överhuvudtaget tycker jag att det är intressant hur man allt mer kopplar ihop traditionellt karaktärslösa leksaker med just karaktär och story. Nu får vi ju snart se den första Barbie-filmen och även Lego vill ge liv åt sina gubbar.
Daddy-O. Om du hoppar till ordet "passande" så kan jag ju förstå det. Personligen så tycker jag egentligen att gränsen för det opassande ligger mil ifrån Gwen. Och på den marschen kan man ju passa på att göra sina egna val.
Vad som ändå får mig att känna något, som jag egentligen inte vet vad det är, är att man i någon mening exploaterar en livssituation som i allt väsentligt är negativ för dem som är i den. I teorin så tjänar därmed Mattel pengar på andras olycka. Det är förvisso något som många, inkl journalister, fotografer, poliser, biståndsarbetare och författare också gör så det är väl inget unikt. Men för mig kittlar det lite extra när det handlar om barnens lek.
Samma debatt hade knappast blommat upp kring böcker utan tillhörande docka. Det är vi ju specialister på här i Sverige, att skriva om "Pappa har inga pengar", "Pappa sitter i fängelse", "Allt om döden" etc.
Och varför inte. Kanske kan man göra dockor som är kriminella, sjuka eller varför inte döda. Jag har inget emot det. Fast jag kommer inte köpa dem.
Vad gäller Mattels välgörenhet är den inte kopplad till Gwen om det känns mindre smaklöst. Själv tycker jag bara att det är positivt och utgår från att Mattel också tycker det, annars hade de väl inte gjort det.
Skicka en kommentar