Effektivt smittest, någon?

Allt om barn har en artikel om hur man undviker att bli smittad av sina barn och kanske inte helt oväntat är det hygien som är huvudstrategin. Tvätta händerna, bli inte nyst på, och....gosa inte med ditt barn (?!). Men framförallt se till att ditt barn inte blir smittat från första början. Hm, smart drag.

Men även om man lyckas så kvarstår ju ett problem. Att veta att man faktiskt har lyckats.

Då vill jag lyfta upp Helenas fantastiska idé om ett utandningsprov som kollar om man är smittad. Tänk ett ett enkelt test där man helt enkelt skulle kunna avgöra om man har några baciller eller inte. Är det negativt så är det bara skicka ungarna till dagis, risken att förstöra för alla andra är minimal.

Om det inte funkar har jag själv tänkt på ett test som baseras på död räkning. Man matar in data när första familjemedlemmen blev sjuk och sen räknar den ut när man är borde vara fri från smitta. Som grunddata finns olika sjukdomars inkubationstid och antal familjemedlemmar.

Vet inte om något av dem funkar. Kan bara konstatera att alla infektioner som sprids på dagis kostar vårt samhälle stora pengar, familjer massa irretation och barnen onödigt mycket lidande. Kan ingen lägga lite pengar på att lösa den knuten?

En enklare och roligare vardag

Idag är en stor dag för en idépappa. Idag lanserade vi www.myblock.se.

Jag har berättat om det tidigare. Det är en tjänst på nätet som gör det enklare att kommunicera med folk där man bor. Idén föddes av mig tillsammans med två andra pappor som tyckte att vi i vår föräldrarvardag träffar jättemånga trevliga människor på lekplatsen, på rytmiken, på föräldrarmötet, ja t o m på BVC. Men det är aldrig riktigt läge att be om ett telefonnummer. Eller en mailadress. Barnen gör att vi träffar massa roliga människor men vi saknar deras förmåga att bibehålla och utveckla kontakten.

Vi var också trötta på alla lappar på dagis som vi (kanske typiskt pappor) alltid glömmer i fel jacka eller lägger bort på jobbet. Eller alla mail- och telefonlistor som vi är med på och som aldrig stämmer.

Vår idé var ett verktyg, en enkel tjänst som gör det lättare att ha kontakt med människor i samhället där man bor. Där det är lite lättare att ta kontakt med andra människor. Kanske för att man ser att de har barn i samma ålder eller delar ens intresse. Verktyget skulle göra det enkelt att sätta upp en diskussionsgrupper så att det är lätt att hålla kontakten i föräldrargruppen, på dagis eller i vilket annat sammanhang som helst. Eller initiera en debatt för att det är för få dagmammor eller neddragningar på dagis.

Nu är vi färdiga. Eller inte riktigt, men nu finns Myblock som en sk betaversion vilket innebär att den funkar och kan användas men att det fortfarande finns delar att lägga till.

Än så länge är den inte öppen för alla. Men jag har fått möjligheten att bjuda in alla Idépappans läsare. Så om du läser Idépappan kan du bli medlem på Myblock. Kolla in ditt kvarter. Starta en grupp, berätta för andra vad som händer i ditt kvarter. Och berätta väldigt gärna vad du tycker.

Registreringskoden är: idepappan . Gå in på http://www.myblock.se

Trygghetssverige gör oss till sämre föräldrar

Så har man då uppfostrat sina barn under livsfara. Det visar sig att vår babysitter från Babybjörn närmast är livsfarlig om man ska tro det test som publicerats i flera tidningar. Den håller inte för mer än 15 kilo och ungen kan fasta med fingret i en ögla.

Vilken tur att våra båda pojkar är välbehållna.

Jag tycker att det är jättebra att man gör tester. Säger inget annat. Men ibland känns det som vi svenskar inte kan ta något som helst ansvar och att minsta skråma beskrivs som livsfara.

"Fastna med fingret i en plastögla" huh, vad ska hända? Även om barnen skulle dunsa ner i backen för att man av något outgrundligt skäl lagt en 18 kilos bebis i den. Kan knappast leda till några bestående men, va?

Nästa gång skulle jag vilja se föräldrars omdöme testas. Och ett resonemang var gränserna går innan samhället måste in och rätta till.

Ett litet steg för manligheten men ett stort för Staffan

Efter att ha avverkat en vecka med ett antal lusse-firanden så kan man konstatera att stjärngossen är på starkt utdöende. På kyrkans firande var det vår Lester tillsammans med ytterligare en modig 2-åring. På dagis var Leo själv. Resten var pepparkaksgubbar eller tomtar. Behöver jag säga att ingen av killarna hade struten mer en två mikrosekunder.

Jag minns själv när tomterollen uppenbarade sig på sjuttiotalet som en efterlängtad utväg. Slut var det på skavande gumminodd och strutar som nästan var lika lång som en själv.

T o m i SVTs firande hade man rationaliserat bort strutarna och istället tagit på sig någon form av röd poncho!?

Felet är naturligtvis att inget hänt med mössan på över 40 år. Det är exakt samma instabila, skavande och löjeväckande modell. Här kommer förslag på lite ändringar:

- Gör den något kortare så att den inte förändrar ungarnas tyngdpunkt

- Ersätt snodden med en resårmössa inuti som man bara trär på

- Överväg någon form av ljus inuti så att de kan lysa. Varför ska bara lucia får lysa?

Tror ni på tomten också?

Så var min lilla omröstning klar. 23 röster motsvarar ungefär 2,5 procent av bloggens läsare, vilket väl får anses vara rätt kass. Men kan Aftonbladet så kan väl även jag göra journalistik på det.

Frågan var vilken är den bästa pappaklappen (av fyra alternativ)?

65% svarade mer tid (tre timmar mer per dygn)
17% vill ha en egen Bamseklubb
13% vill ha fläckresistenta kläder
4 % vill ha tofflor, cognac och en cigarr

Begränsat urval måhända. Men. Vad är det som gör att vi alltid talar om de där extra timmarna. "Tänk om dygnet hade 25, 26 eller 27 timmar" är inte ovanligt att höra, eller hur.

Det är lustigt att det just är dygnet det är fel på. Det är rätt få som säger att, tänk om man ändå levde ytterligare 10 år! Det är heller ingen som önskar att en timme var 8 minuter längre eller att en minut varade i en och en halv. I mitt tidigare konsultliv kunde jag i och för sig rätt ofta önska ytterligare ett par dagar per månad.

Vi vill ha längre dygn. Särskilt föräldrar vill ha längre dygn.

Kan vi inte fixa det då?

Låt oss konstatera att vi behöver omkring 8 timmars sömn. En del klarar sig på mindre, men vi ska ju morna oss, borsta tänder och tvätta oss också så låt oss snitta där. Kvar är 16 timmar.

Sen ska vi jobba. 8 timmar plus lite lunch. Kvar är 7 timmar. Transport till och från jobbet sväljer en till: 6 timmar kvar.

Frågan är då. Använder vi dem 6 timmarna tillräckligt väl. Och om vi gör det och det ändå inte räcker hur kommer vi använda de tre vi skulle kunna få i julklapp?

Om vi inte ska förändra den julianska kalendern och skapa dagar där mörkret infaller vid radikalt olika tider varje dag: Vad ska vi göra?

Multiverktyg

Jag vet inte hur det är med er men hemma hos oss så står verktygslådan alltid framme. Inte för att någon av oss gillar den, eller för den skull det som finns i den. Det är bara att i ett modernt hem, inte minst i ett med barn, behövs verktyg varje dag.

T ex
- Skruvmejsel för att kunna skifta batteri eller till och med för att ta loss leksaker från förpackningen

- Insexnyckel för att korrigera öronen på Lesters gungkanin

- Kniv för att skära till sladdar och kontakter på julstjärnor, ljusstakar och lampor

- Lim för att laga alla leksaker och vuxensaker som barnen har sönder

Till detta kommer tång, hammare, avbitare, skiftnyckel och andra massa grejer som krävs för att skruva åt IKEA-möbler vars delar lossar hela tiden, nya lampor som ska sättas upp eller någon väggteve som ska monteras eller flyttas.

Om man nu accepterare detta handymanliv. Skulle åtminstone inte verktygen och verktygslådan kunna vara lite snyggare? Om den ska användas varje dag så borde de kanske gå mer i stil med ens Globalknivar än med snickarens yrkesgrejer.

Jag efterlyser en snygg verktygslåda med snyggt designade verktyg i borstat stål!!!

Som komplement vill jag ha ett litet multiverktyg som ska finnas i barnens rum. Detta moderna Victorinox-redskap ska ha följande funktioner:

- Batteridriven mejsel (vanlig och kryss)
- Kniptång
- Fyra storlekar insexor
- Avbitare
- Påfyllbar limapplikator

Verktyget kan komma antingen i Fischer-Price-utförande (för placering hos barnen) eller i design av Philippe Starck (för placering i köket).

Kvalitet som nischprodukt

Jag har varit inne på det förut. Men kan inte låta bli att fortsätta på spåret.

Om en liten biltransportbil i järn och plast, med fyra små tillhörande bilar kostar 79 kronor och går sönder efter en timme. Skulle det då vara möjligt att för 158 kronor göra en som höll?

Var går egentligen gränsen för där kvalitet faktiskt ingår i produkten? Jag fattar att det billigt att producera i Kina. Men gör kineser per definition dåliga grejer?

Med två killar som av något skäl är helt förhäxade av bilar (det är verkligen inte mitt fel) så kan jag just en del om leksaksbilar. Inte så mycket om dockor. Och förutom bilarna från Cars the Movie så är i princip alla skit. Oavsett pris.

Jag tror någon missar något.

Ny dörr på glänt...

Se där. Ytterligare en sak som redan finns (se tidigare inlägg).

Emma tipsar om onskelista.nu . Jag är redan medlem och har dragit iväg lite önskningar för egen del. Sajten är blandat enkel, blandat onödigt krånglig. Men gör vad den ska. Super.

Idépappan får väl snart byta namn till Ingenidépappan - allt är redan uppfunnet. Nu är åtminstone denna sajt även funnen.

Öppen dörr....

...slog jag in (se förra inlägget).

Det första som mötte oss på teatern idag var "köp vår DVD". Det gjorde vi självklart. Möjligtvis kan 170 spänn kännas lite surt. Efter 100 spänn i inträde och 1400 spänn för kursen. Men det var två kameramän som såg väldigt serösa ut. Det kommer att bli jättebra. Dessutom berättade min fru att de blivit plåtade på genrepet. Men som vi säger i mediavärlden: Never check a good story.

Hur gick det då?

Alla var super. Även om jag misstänker att publikens skratt med största sannolikhet kom av åsynen av Leo och hans nyvunna danskompis Kalles koncentrerade steg i kontrast till de övriga fantastiska 11 ballerinorna. De var helt outstanding. Leo och Kalle var....ja, killar. Vilket är rätt trevligt när de bland drygt 100 elever i åldrarna 3 till 17 år var ungefär....6 killar totalt!

Jämställdhet, eller snarare bristen på, är i bland ganska enkelt. Den finns där för att alldeles för få känner för att bryta mönstren. Det är alltid någon annan som ska bryta dem, inte jag. Jag är jämställd, jag råkar bara gilla saker som killar gillar. Hur gick det för Manchester City ikväll förresten?

Amatörernas afton

Idag är det dansuppvisning. Leo och alla hans tjejer i dansgruppen ska vara dockor i en föreställning på Folkteatern. Inte ett öga kommer vara torrt. Bara två saker kommer störa vår koncentration.

Det ena är den molande rädlsan över att just vårt barn kommer att blåvägra och börja skrika.

Det andra är vår livsviktiga uppgift att dokumentera föreställningen till eftervärlden.

Jag frågar mig, till vilken nytta?

No offense, men de flesta människor är fullkomligt värdelösa på att fotografera. Och förutsättningarna blir inte bättre av att man sitter mitt i parketten på en mörk teater. De flesta jag känner presterar foton eller filmer som i princip säger, kolla det är någon där, någon rör på sig - det är sant, vi var där!


Tänk om vi kunde lära oss att lämna detta till proffs. Varför är det enda tillfället vi köper andras bilder när någon tråkig skolfotograf kommer till dagis eller skolan? Finns det verkligen inte en marknad för professionella fotografer och filmare för barnens uppträden? I salongen finns föräldrar, syskon, ar- och morföräldrar till 40-50 barn. En hundring per familj skulle kunna ge 4000 spänn till fotografen. Materialkostnaden är noll. Föreställningen är 1 timme.

Ingen dålig timpenning för denne. Och något att sätta upp på väggen för oss.

Mera önskelista

En skön grej hade varit ett ställe att publicera ungarnas önskelistor på.

Det skulle funka så här. Man loggar in som önskelistinnehavare (eller målsman (oj det var längesen man använder det ordet)). Då har man en dag på sig att publicera och ändra sin lista. Sen är man utestängd.

Då skickas ett mail till alla som man vet ska ge presenter till ungarna. De går in och bockar för det de tänker köpa och sedan vad de har köpt. Naturligtvis ska det vara enkelt att komma åt via mobilen också.

Sen får man ju fortfarande göra en vanlig för att skicka till tomten också. Han har så dålig uppkoppling.

Genomfört!

Det är verkligen jätteroligt att se att man är tvåa på bollen ibland. Att ens idéer inte bara tänkts av andra utan även genomförts. Se här Görels kommentar apropå tidigare inlägg om familjematlagning:

Det har vi genomfört... Faktisk kanonbra. Började som en bakkurs för vuxna, och vi är väl fortfarande dem som som bakar mest. Men efter tre år tillsammans så kan varenda unge knåda deg! En lördag förmiddag i månaden ses fyra familjer och bakar så det räcker till nästa gång. Mycket praktiskt. Och KUL!
Kolla www.glutenfrimat.se och sök på bakkurs. Vem som helst får låna ett hemkunskapskök, bara att slå dej i hop med några likasinnade. Gå via ett studieförbund så brukar det bli gratis.

Utmanad

Abbes pappa har skickat en liten trevlig bloggutmaning till mig. Den första i min fyraåriga bloggkarriär. Ursprungligen är det Mymlan som vill ha sju önskningar inför jul. Så här skriver hon (?):

"Eftersom det är jul snart tänkte jag köra på önsketemat. Men det behöver inte vara realistiska önskningar eller materiella saker. Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma."

OK. Så här:

1. Det vanliga. Och viktigaste. Att vi alla i familjen får vara friska, glada, pigga och lyckliga (var det kanske fyra önskningar?)

2. Den nyutkomna Seinfeld-boxen med samtliga säsonger. Perfekt att köra ett avsnitt för att få somna med ett skratt.

3. Om det ändå ska vara kallt - lite snö som ligger i två månader

4. Bättre förmåga att göra saker i tid

5. Ett jättestort Superelipsbord

6. Coola stolar till bordet

7. Något av Jan Berglin (fast den önskningen har jag gett till syrran så ingen bör köpa den innan ni kollat med henne)

Så då skickar jag vidare till de här glada bloggarna: Weronica , Norrköping-Manchester, Jacal, Stellan, Kakan, Martin och Viktoria.

Bloggrenovering

Jag har jobbat lite med bloggen. Nytt är kategoritaggarna till vänster (lite längre ner). De är ännu inte helt fyllda, men snart blir det lättare att läsa om inlägg från förr baserat på vad de handlade om.

Provar också en liten undersökning, rakt här ut till vänster. Ganska meningslös, men vad är väl inte det? För oss som vill skapa mening med meningslösheter, vad är meningen med att inte låta oss få det?

Våra solstrålar!

Som barnfamilj är vi storkonsumenter av batterier. Hade det inte varit för de där pilliga leksakerna som måste skruvas upp med mejsel så hade jag i princip bytt batterier precis varje dag. Nu orkar jag inte och har dessutom kommit på att det nog är mest jag som inte gillar när bilarna och tågen inte gör vad de ska, mer än småkillarna.

Men i allt bytande kan jag inte låta bli att slås av vilken fantastisk distribuerad kraft batterierna står för. För miljöns skull borde man köra uppladdningsbart heter det. Men tänk om man tänkte annorlunda.

Jag har fått lära mig att om vi täcker Gotland med solceller så skulle vi kunna skrota alla andra energikällor i landet. Så vad väntar vi på, tycker vi här på västkusten. Men tänk annars så här.

Vi bygger enorma batterifabriker i Sahara i anslutning till ännu mer enorma solcellsparker. Här gör vi batterier och skickar upp dem med snälla naturgasdrivna fartyg till vårt kalla land. Sen har vi batterierna i allt. Allt. Elvisp, strykjärn, datorer, ficklampor, golvlampor, DVD-spelare.

Då skulle allt kunna drivas med solenergi. Och allt skulle vara mobilt. Inga sladdar - och nästan inga utsläpp.

Lek och köp

Jag älskar lekhörnor. Speciellt i butiker som inte har med barn att göra eftersom de i regel är de tråkigaste butikerna för ungarna.

Och roligast är när butikerna på något sätt bjuder på sina egna produkter (har t ex aldrig fattat det där med Lego i en bilaffär. Vem vill leka med Lego när butiken är full med riktiga bilar)

Här är det Flüggers inspirationsbutik som bjuder på lite griffelfärg och kritor. Enkelt och trevligt. Samt omöjligt att inte gå därifrån utan en burk av färgen i påsen.

Pepparkakshus On Demand

Det här måste väl funka. Man plåtar en bild på sitt hus. Skickar in bilden till ett ställe med ett bra 3D-program. Programmet översätter bilden till ritningar som skickas till ett bageri som snabbt bakar en byggsats i pepparkaka baserat på huset.

Nu vet jag inte om jag är i målgruppen då jag brukar misslyckas med de enklaste pepparkakshuskonstruktioner. Men det hade varit en kul present och de gånger man lyckats hade ungarna varit eld och lågor.

Lite socker i botten....

Visst går utvecklingen framåt. Men ibland känns det som om den bara stannar upp. Som med smaksatt medicin t ex.

Några av oss minns den fruktansvärda chokladsmakande penicillin vi fick gurgla i oss som barn. Och även om jag själv kunde acceptera laktrisen i hostmedicinen så blev jag mänkta lycklig när man kunde ta allt mer medicin som piller.

Men sedan dess. Vad har hänt? När jag själv provsmakar Leos små ordinationer så är svaret enkelt - INGET!

Ska det vara så svårt. Att ordna medicin som är som godis. Tandkrämen smakar som Spear Mint, varför kan inte alvedonen göra det, eller hostmedicinen. Det skulle göra sjukvaron lite mer uthärdlig för både barn och vuxna.